Petra Andersson - Sadelmakare
GRÄNUM
Jag har kört förbi den stora skylten med texten "lädersömmeriet" i Gränum många, många gånger, och träffat sadelmakaren Petra Andersson förut. Det är däremot första gången jag svänger in och parkerar utanför det 200 år gamla huset och knackar på. Vi går igenom köket, in till det innersta rummet där Petra har sin verkstad och jag får kika runt på alla spännande projekt och fina material, innan vi slår oss ner över en kopp te och pratar om att vara mångsysslare på landsbygden och om att hitta inspiration i projekt snarare än en plats.
Petra blev sadelmakare lite av en slump, efter att ha flyttat till Lund i början på 90-talet och påbörjat en utbildning som visade sig vara helt fel för henne. Hon hoppade av och skulle egentligen bara hitta på någonting att göra medan hon listade ut vad hon egentligen ville bli. "Jag försökte bara tänka, vad i herrans namn skulle kunna passa att göra under den här tiden?". Hon fick ungdomspraktikplats på ett sadelmakeri i Stångby - och hittade helt rätt på första försöket. Det var en varierad verksamhet där hon både fick nöta in de enklare momenten, och lära sig finliret efter hand.
Sedan dess har hon jobbat som sadelmakare. Tillsammans med maken Per-Ola bedriver hon dessutom skogsbruk, och hon driver upp och säljer avenbok-plantor. "Det är det här som är så typiskt för landsorten - att man måste vara mångsysslare." Just det är någonting som vi återkommer till under intervjuns gång.
Jag frågar Petra hur det kommer sig att hon hamnade just här i Gränum?
Under tiden på sadelmakeriet i Stångby träffade hon Per-Ola, som läste till ingenjör i Lund. Han blev klar innan hon kände att hon var riktigt färdig och han fick jobb i Olofström. "Då började en febril jakt på bostad." Petra förklarar att de letade hus antingen i Olofström, eller någonstans mellan Olofström och Lund. Tillslut hittade de huset i Gränum, en mil utanför Olofström. "Det var en ren och skär prisfråga. Det var ett hus som vi hade råd med."
"Jag gjorde det typiskt kvinnliga, att följa med." Sedan bestämde hon sig för att starta eget företag och driva lädersömmeri på egen hand. Ett rum i huset förvandlades till verkstad, och på den vägen är det.
På frågan om hon trivs med att ha verkstaden hemma, eller om hon hellre skulle ha den någon annanstans, blir svaret både ock.
"Jag vantrivs svårt med det när familjen har gjort stort kaos, och jag ska öppna om 10 minuter. Då kan det bli ren härdsmälta och jag blir jättestressad." Helst skulle hon ha verkstaden i ett uthus på tomten, men just nu är det inte aktuellt. Hon och familjen befinner sig i valet och kvalet om de ska stanna i Gränum, eller flytta till Korsamo där de har ett hus till - och innan de bestämt sig är det inte värt den stora investering som krävs för att rusta upp ett uthus till verkstad. "Att ha en egen ägandes lokal, det är naturligtvis idealet för mig." Hon tror att det är att föredra att ha verkstaden hemma, när man jobbar med det hon gör - men helst inte innanför köket.
En av de saker jag är allra mest nyfiken på är platsens betydelse.
När jag frågar Petra vad den här platsen betyder för henne som slöjdare är svaret ganska kort, men inte desto mindre säkert. "Egentligen ingenting. Det är bara att ta grejerna och flytta på mig om jag vill det. Det är väldigt lite av det jag använder i mitt yrke som jag hittar här." Jag frågar vidare om platsen inte har någon betydelse för hennes kreativa process heller, och svaret är ännu en gång nej. Hennes plats skulle kunna vara vart som helst. "Det ska vara någorlunda lugnt. Hyfsad lugn och ro så går det jättebra vart som helst." Det viktiga för henne är att ha tillgång till sina grejer, det är där inspirationen finns.
Jag har personligen lite svårt att relatera, så jag halar och drar lite till. Jag har fått veta att Petra är uppvuxen på gård på landet och frågar om hon tror att hon hade känt samma lugn och kunnat jobba lika kreativt i en lokal inne i en stad. Hon grubblar lite och svarar sedan. "Som hantverkare, ja. Som människa, nej. Som yrkesperson hade det nog funkat."
Jag släpper den bollen för stunden, och går vidare till nästa fråga.
Varför tror du att det finns så många slöjdare i Västra Blekinge?
Hon tror inte att det kan handla om ett särskilt stort kundunderlag. Av hennes egen försäljning är det ganska lite som hamnar i Blekinge. Hon funderar vidare på om det kan handla om kostnader. "Som hantverkare har man ju sällan superhög lön, så det kan nog till stor del handla om det ekonomiska. Det är hyfsat billigt att bo här."
Hon återkommer till att många ute på landet är mångsysslare; man är lite bonde, lite slöjdare, man har en stuga man hyr ut - ett långt CV. Man måste ha många ben att stå på och vara kreativ för att få det att funka, och kanske är det därför många håller på med slöjd.
Upplever du att det finns ett gynnsamt klimat för slöjdare här i Västra Blekinge?
För Petra är det en personlig dragning som gör att hon bor kvar här. "Det är inte mitt yrke som gör att jag stannat här, det är den personliga kopplingen." Hon tror inte att det är något särskilt politiskt gynnsamt klimat för slöjdare här. "Samtidigt är vi ju inte motarbetade heller."
Jag frågar om hon tror att det finns några officiella eller inofficiella nätverk eller organisationer här som är viktiga för slöjdare. "Ja, det gör det ju - vi känner ju till exempel er" svarar hon, och det stämmer. Hon och hennes man känner ju mig och min sambo. "Man försöker hitta folk på nära håll som gör någonting man behöver, som kan smida ett beslag som helt plötsligt inte går att få tag i." Just det där hände förra året, när Petra behövde ett beslag som alltid gått att få tag på, men som plötsligt inte längre fanns. Då fick min sambo, smeden Bobbie, rycka in och specialtillverka ett. "Man frågar någon man känner om de känner någon som kan det här eller det här, så det är väl hyfsat bra häromkring." Ännu bättre har det blivit med Slöjd i Blekinge som knyter ihop folk, fortsätter Petra. "Man bör naturligtvis träffa andra hantverkare" Själv var hon ute på marknader förr och har fortfarande kontakt med några enstaka av dem hon träffade då.
Här någonstans börjar vi båda be om ursäkt för att vi tar upp så mycket varandras tid. Som hantverkare vet man hur värdefull tid är. Just nu har Petra två veckors väntetid på alla beställningar för att hinna med. Hon berättar att hon nog egentligen tar lite för dåligt betalt för att vara så noggrann som hon är, men att hon jobbar bäst när hon har ett konkret uppdrag. "Då händer det grejer och jag blir kreativ, om det är inom en rimlig tidsram."
Jag börjar avrunda intervjun, och frågar om hon har några konkreta tips för den slöjdare som letar efter sin plats för slöjd. Petra har flera handfasta tips. Försök hålla nere kostnaderna, kanske genom att ha verkstaden hemma - men helst inte inne i huset. Särskilt i början tycker hon att man ska undvika att hyra en dyr lokal. "De pengarna tar någon annan, de ser man aldrig igen." Rent geografiskt tipsar hon också om att tänka igenom infrastrukturella grejer. Har man bara lokala kunder som kommer med bil behöver det exempelvis finnas parkering och vara väl skyltat. Sådant ska man tänka igenom en extra gång, när man letar efter sin plats för slöjd.